Aktiv–stativa språk

I ett aktiv–stativt språk markeras kasus utifrån den semantiska betydelse ett verb har. Aktiva verb beskriver en handling, medan statiska/stativa verb markerar ett tillstånd. På grund av sin struktur använder sig aktiv-stativa språk inte i någon större utsträckning sig av distinktionen transitivitet/intransivitet. En distinktion som förekommer i den här typen av språk kan ha med vilken typ av kontroll som en aktör har över ett händelseförlopp, en distinktion som bland annat återfinns i tagalog.[1]

Aktiv-stativa språk är vanligast förekommande i Nordamerika och Stillahavsområdet.[1]

Se även

Referenser

  1. ^ [a b] Roland Bielmeier, Felix Haller, red (2007). Linguistics of the Himalayas and beyond. Trends in linguistics. Mouton de Gruyter. ISBN 978-3-11-019828-7. OCLC 166317563. https://www.worldcat.org/title/166317563. Läst 16 april 2024