Airglow

Airglow[1], engelska för "luftglöd"[2], är ett mycket svagt ljus[3] på natthimlen som har sitt ursprung i fotojonisation av atomer och molekyler i atmosfären. Dels sker denna jonisation genom solljuset under dagen (de joniserade partiklarna reagerar sedan med andra molekyler i atmosfären och orsakar kemoluminiscens), men en viss del beror på jonisation orsakad av kosmisk strålning och sker dygnet runt.

De dominerande färgerna hos airglow är grönt (våglängd 558 nm), vilket orsakas av fria syreatomer på en höjd av mellan 90 och 100 km över jordytan, blått som orsakas av syrgasmolekyler (O₂) på ungefär 95 kilometers höjd och rött (630 nm) som också orsakas av syreatomer men på en höjd av 150 till 300 km. Därtill kommer gult ljus från natriumdubbletten vid 589 nm som en tunn linje på ungefär 92 kilometers höjd och därutöver ett stort antal spektrallinjer av diverse grundämnen, fria radikaler och föreningar som dock inte ger distinkta urskiljbara band på himlen[4].

Airglow är kraftigast före midnatt (egentligen är det kraftigast under dagen, men då är inte himlen mörk nog för att det skall kunna urskiljas) och avtar framåt morgonen allteftersom de joniserade atomernas och molekylernas antal avtar (speciellt minskar det röda ljuset under natten). Intensiteten varierar också med solens aktivitet och därmed med solens elvaårscykel.

Den första spektrallinjen från airglow anses ha upptäckts av Anders Ångström 1868[5][6].

Airglow skall inte blandas samman med polarsken (norrsken och sydsken), vilka orsakas av samverkan mellan jordens magnetfält och solvinden och som är enkla att observera med ögat.

• 
  Animering av rött airglow sammansatt av foton från ISS. Därunder ses ett blå-grön-gult band på 90-100 klometers höjd.
• 
  Grönt airglow fotograferat från rymdfärjan Endeavour.
• 
  Airglow fotograferat från Maldiverna. (Det blåvita bandet är Vintergatan.)
• 
  Panorama vid La Silla-observatoriet med rött och grönt airglow. Den vita bågen är Vintergatan (vars krökning på bilden beror på panoramafotograferingen).

Referenser

• What Is Airglow? Why the Night Sky Is Never Truly Dark på Science Notes.
• Lars Lindberg Christensen, Stefan Noll och Petr Horálek, 2016, Light Phenomena over the ESO Observatories I: Airglow, The Messenger (ESO) 163 – mars 2016.
• Rabindranath Chattopadhyay och S.K. Midya, 2006, Airglow emissions: Fundamentals of theory and experiment, Indian Journal of Physics, 80 (2), sid. 115-166.

Noter

1. Airglow i Nationalencyklopedin.
2. Beteckningen "luftglöd" har även använts på svenska, exempelvis i Illustrerad Vetenskap - se Jesper Grønne, 2023, Natthimlen glöder efter intensiv strålning från solen.
3. Så svagt att det vanligen inte går att uppfatta med ögat ens där himlen är fri från månsken och ljusföroreningar och några färger går inte att urskilja. Det går dock att fotografera med lång exponeringstid om himlen är mörk.
4. Se R Chattopadhyay & SK Midya sid. 127-129.
5. Glow for the Dark, Scientific American 1 december 2007.
6. Lindberg et al. (1960) sid. 40.

Externa länkar

• ESOcast 78: Airglow. En sexminuters video från European Southern Observatory.