Efter att Kerenskij upplöst den finländska lantdagen och utlyst nyval hösten 1917 vann de borgerliga en seger. Socialdemokraternas hållning inför valen var oklar – å ena sidan förklarades valen olagliga och man höll fast vid den gamla lantdagen, å andra sidan deltog man i valen. Valkampanjen och valpropagandans överdrifter satte sinnena i svallning. Valet uppfattades som betydelsefullt, därför ökade valdeltagandet från 55,5 procent 1916 till 69,2 procent.
Valresultatet blev en besvikelse för socialdemokraterna. Deras mandatantal hade vuxit stadigt sedan valen 1907. I valen 1916 hade de uppnått absolut majoritet. Nu utgick Agrarförbundet som segrare. Socialdemokraterna förlorade sin absoluta majoritet, minskade från 103 mandat till 92.
I november 1917 bildade Pehr Evind Svinhufvud en borgerlig regering. Den 4 december kom ett förslag om oberoende republik. Förslaget godkändes den 6 december av lantdagen. Därefter sökte man få utlandets erkännande. Efter Sveriges erkännande skrev Stockholms-Tidningen: ”Med glädje hälsa vi, svenskar och finnar i förening, vad nu skett såsom inledningen till en ny epok i Nordens framtid.”[1] Den 6 januari 1918 sände Walter Ahlström till Finlands senat meddelandet att Sverige erkänt Finlands självständighet samt att han utnämnts till Sveriges generalkonsul i Finland. När den Allryska centrala exekutivkommittén bekräftat självständigheten skedde Sveriges erkännande omedelbart.
Självständighetssenaten skingrades sedan de röda i inledningen av finska inbördeskriget tagit makten i Helsingfors den 29 januari 1918. De röda leddes av Finlands folkkommissariat och kontrollerade södra Finland medan det borgerliga vita Finland kom att ledas av Vasasenaten. Efter tyskarnas landstigning i södra Finland upprättades Helsingforssenaten av andra medlemmar ur självständighetssenaten.