Louis E. Denfeld
Louis Emil Denfeld, född 13 april 1891 i Westborough, Massachusetts, död 28 mars 1972 på samma plats, var en amerikansk sjöofficer (4-stjärnig amiral) i USA:s flotta. Denfeld var Chief of Naval Operations, den högsta yrkesmilitära befattningen inom flottan och därmed ledamot av Joint Chiefs of Staff, från 15 december 1947 till 1 november 1949. Denfeld tvingades avgå på grund av den försvarspolitiska kontroversen "amiralernas revolt".[5] BiografiEfter examen från United States Naval Academy 1912 tjänstgjorde Denfeld både ombord på jagare och, och efter första världskriget, även på ubåtar. Därtill en mängd stabsbefattningar på land.[6] Under merparten av andra världskriget, från januari 1942 till mars 1945, var Denfeld konteramiral och biträdande chef för Bureau of Naval Personnel i Washington D.C. Från mars 1945 förde han befäl över Battleship Division 9, med slagskeppet USS Wisconsin (BB-64) som flaggskepp, som deltog i slaget om Okinawa samt bombardemang av Japanska fastlandet.[6] Efter Japanska kapitulationen, återvände Denfeld till Washington, D.C. som chef för Bureau of Naval Personnel med viceamirals grad och ledde efterkrigstidens demobiliseringsprogram. Denfeld utsågs till 4-stjärnig amiral och befälhavare för United States Pacific Command & United States Pacific Fleet i februari 1947. Den 15 december samma år tillträdde Denfeld som Chief of Naval Operations.[6] Denfeld tvingades avgå på grund av den försvarspolitiska kontroversen "amiralernas revolt" som bottnade i djup rivalitet med USA:s flygvapen.[5] Referenser
Noter
Externa länkar
|