Juliet

Juliet
Upptäckt
Upptäckare	Stephen P. Synnott Voyager 2
Upptäcktsdatum	3 januari 1986
Beteckningar
Alternativnamn	Uranus XI
Uppkallad efter	Julia
Omloppsbana
Halv storaxel	64358,222 ± 0,048 km[1]
Excentricitet	0,00066 ± 0,000087[1]
Siderisk omloppstid	0,493065490 ± 0,000000012 d[1]
Inklination	0,06546 ± 0,04° (till Uranus ekvator)[1]
Måne till	Uranus
Fysikaliska data
Dimensioner	150 × 74 × 74 km[2]
Medelradie	46,8 ± 4 km[2][3][4]
Area	≈ 35000 km^2[a]
Volym	≈ 632000 km^3[a]
Massa	≈ 5,6 × 10^17 kg[a]
Medeldensitet	≈ 1,3 g/cm^3 (förutsagt)[3]
Ytgravitation (ekvatorn)	≈ 0,016 m/s^2[a]
Flykthastighet	≈ 0,04 km/s[a]
Rotationsperiod	Synkron[2]
Axellutning	Noll[2]
Albedo	0,08 ± 0,01[5]
Temperatur	≈ 64 K[a]

Juliet är en inre måne till Uranus. Den upptäcktes via bilder tagna av Voyager 2 den 3 januari 1986 och fick då den tillfälliga beteckningen S/1986 U 2.[6] Månen är uppkallad efter hjältinnan i William Shakespeares pjäs Romeo och Julia. Den är också betecknad Uranus XI.[7]

Månen ligger vid övre änden av en grupp månar som kallas Portiagruppen, vilken inkluderar Bianca, Cressida, Desdemona, Portia, Rosalind, Cupid, Belinda och Perdita.[5] Dessa månar har liknande banor och fotometriska egenskaper. Få saker är kända om Portia utöver dess radie på cirka 53 km, bana och geometriska albedo på cirka 0,08.[5]

På Voyager 2:s bilder ser Juliet ut som ett långsträckt föremål, och bilderna antyder att Juliets storaxel pekar mot Uranus. Förhållandet mellan axlarna i Juliets utbredda sfäroid är 0,5 ± 0,3, vilket är ett ganska extremt värde. Dess yta är gråfärgad.[2]

Juliet kan kollidera med Desdemona inom de närmaste 100 miljoner åren.[8]

Anmärkningar

1. ^ [ ] Beräknat på grundval av andra parametrar

Referenser

Noter

1. ^ [ ] Jacobson, R. A. (1998-03). ”The Orbits of the Inner Uranian Satellites from Hubble Space Telescope and Voyager 2 Observations” (på engelska). The Astronomical Journal 115 (3): sid. 1195–1199. doi:10.1086/300263. ISSN 0004-6256. https://dx.doi.org/10.1086/300263. Läst 31 augusti 2022. 
2. ^ [ ] Karkoschka, Erich (2001-05-01). ”Voyager's Eleventh Discovery of a Satellite of Uranus and Photometry and the First Size Measurements of Nine Satellites” (på engelska). Icarus 151 (1): sid. 69–77. doi:10.1006/icar.2001.6597. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103501965972. Läst 31 augusti 2022. 
3. ^ [ ] ”Planetary Satellite Physical Parameters”. JPL (Solar System Dynamics). 24 oktober 2008. https://ssd.jpl.nasa.gov/?sat_phys_par. Läst 12 december 2008. 
4. Williams, Dr. David R. (23 november 2007). ”Uranian Satellite Fact Sheet”. NASA (National Space Science Data Center). http://nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/uraniansatfact.html. Läst 12 december 2008. 
5. ^ [ ] Karkoschka, Erich (2001-05-01). ”Comprehensive Photometry of the Rings and 16 Satellites of Uranus with the Hubble Space Telescope” (på engelska). Icarus 151 (1): sid. 51–68. doi:10.1006/icar.2001.6596. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103501965960. Läst 31 augusti 2022. 
6. Smith, B. A. (16 januari 1986). ”Satellites of Uranus”. IAU Circular 4164. http://www.cbat.eps.harvard.edu/iauc/04100/04164.html#Item1. Läst 29 oktober 2011. 
7. ”Planet and Satellite Names and Discoverers”. Gazetteer of Planetary Nomenclature. USGS Astrogeology. 21 juli 2006. http://planetarynames.wr.usgs.gov/Page/Planets. Läst 6 augusti 2006. 
8. Duncan, Martin J.; Lissauer, Jack J. (1997-01-01). ”Orbital Stability of the Uranian Satellite System” (på engelska). Icarus 125 (1): sid. 1–12. doi:10.1006/icar.1996.5568. ISSN 0019-1035. https://www.sciencedirect.com/science/article/pii/S0019103596955682. Läst 31 augusti 2022. 

Externa länkar

• Juliet Profile by NASA's Solar System Exploration (engelska)
• Juliet + Ring diagram (Courtesy of Astronomy Magazine 2005) (engelska)
• Uranus kända månar (av Scott S. Sheppard) (engelska)